Idag har vi varit till ikea och kollat på nytt kök. Är verkligen hur mycket som helst att tänka på. Hade byggkillen här idag också så vi har planerat lite. Är ett ganska stort projket, vi ska ju göra om vår två till en trea med allt vad det innebär. Jag hoppas verkligen att allt flyter på. När vi kom hem gick vi förbi pizzerian så nu har vi käkat pizza och kollat på the mentalist. En riktigt bra serie enligt mig som jag starkt kan rekomendera. Är så himla underbart med helg :) Njuter verkligen av att vara ledig och slippa den där förbannade klockan som ringer på morgonen :P I veckan träffade jag en person som hade gått igenom en ganska tuff grejj. Vi pratade lite om detta för att hon hade själv alltid uppfattat sig som frisk och stark hon var också själv van att hjälpa andra människor (var läkare). Nu hade hon råkat ut för ännu ett bakslag i sitt liv. Och sa att det började bli lite övermäktigt ibland när hon tänkte på det. Jag frågade om hon hade några anhöriga som fanns där som stöd och hon svarade att hon hade de. Men så sa hon en sak som jag har tänkt på så många gånger, "Jag känner mig så ensam, mina anhöriga finns här och lyssnar på mig men trots det känner jag mig så ensam, dom kan aldrig förstå hur det här känns för mig" och så är det ju. De andra kan ju bara ha en aning om hur det känns, men en persons upplevelse är just den personens upplevelse och där kan ingen annan tränga sig in. Det är väl också det som gör oss till unika människor. Jag tror att många människor har kännt den här grymma ensamheten, i värsta fall kan det göra en ledsen, förtvivlad, osäker och rädd. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga till den här kvinnan, det jag tänkte var "oh den där jävla ensamheten, du måste möta den, acceptera den och ta dig vidare" . Och det är inte det lättaste. Gemenskap och samhörighet är något som betyder otroligt mycket för människor och vi gör väldigt mycket för att få känna detta. Ibland så kommer livet med sina törnar, vi tappar fotfästet, börjar tänka på saker vi kanske inte tänkt på tidigare och inser hur väldigt ensam vi känner oss. Min tanke är att alla människor har ett eget rum, där bor ensamheten, där bor mina innersta tankar och känslor som jag inte gärna vill dela med mig till alla, mina hemligheter, vissa har mer kontakt med det här inre rummet och andra har det inte alls, men alla har ett. Många känner av det ibland men gör allt för att fly från det för att det blir för jobbigt. Det är jobbigt det där rummet men samtidigt om man lär sig att acceptera det och acceptera det som en del av sig själv så tror jag att man kan få ett rikare liv på flera olika plan. :) Lite djupa tankar sådär en lördagkväll i juni :P Nu blir det lite pyssel sen blir det ett till avsnitt av the mentalist.